Home / Krönikor / Krönika: Julkalender med stämning
Årets julkalender som kan ses var som helst och när som helst. Foto: Moa Tärneskog.

Krönika: Julkalender med stämning

Varje decembermorgon kröp jag upp tätt intill mamma i hennes säng. Vi tände adventsljuset som alltid brann ner längre än vad siffrorna på det tillät. Att klippa loss ett paket från paketkalendern fick det att börja pirra i magen. Hela stämningen sattes av mörkret utanför fönstret till vår lilla lägenhet i Örebro, av de levande ljusen på nattduksbordet, men kanske allra mest av vår gamla TV. Det var en sådan där stor svart klump på ben med hjul. Jag och mamma gjorde spår i parketten när vi varje morgon rullade klumpen runt hörnet, så vi kunde titta på den från sängen. Den, redan efter första december, välbekanta intro-musiken till julkalendern sattes igång och julstämningen infann sig. Jag minns det som igår.

Nu är det annorlunda. Inget mys med mamma på morgonen, inga dagliga presenter och ingen julkalender på klumpen. Var har min julstämning tagit vägen? Kan man växa ifrån den?

Jag är en sådan där person som tycker om det idylliska och typiskt juliga. Min favorit-julkalender, som jag vet att många delar med mig är Mysteriet på Greveholm. Julkalendern om spökslottet från 1996. Den finns hemma på VHS och har setts så många gånger att jag kan näst intill varje replik. Det finns många som menar att den egentligen inte är så bra; att det handlar mer om nostalgi än om något annat. Det får vara hur det vill med den saken, jag gillar den i vilket fall.

Det har kommit många julkalendrar genom åren av olika kvalitet. Vissa pratar om att det inte ska vara för klyschigt och att det är bättre om barnen lär sig något av den. Av dessa personer var många förespråkare av förra årets Tusen år till julafton. Där fick barn vara med i kalendern och prova på att leva i olika tider. De som satt hemma framför sina skärmar fick lära sig både det ena och det andra. Jag har inget emot programmet i sig, men en julkalender var det då inte, enligt min mening. Då har jag mycket större förhoppningar om årets Selmas Saga. Första avsnittet visades igår och var just sådär juligt, mysigt och spännande som en julkalender ska vara. Jag har en känsla av att den också kommer lära oss något, som kanske är ännu viktigare än historiekunskap.

Det har gått många år sedan jag växte ur mitt barn-jag och många julkalendrar har passerat sedan dess. Ändå fortsätter jag titta. Det är tradition för mig. En helig stund. Julkalendern struntar man inte i. Men hur vi tittar på den har förändrats med tiden och julstämningen som den brukade föra med sig verkar allt svårare att få tag på. Kanske handlar det om ålder, kanske handlar det om något annat.

Nu för tiden behöver vi inte längre planera morgonens rutiner utifrån det heliga 07.15, inte heller behöver vi gråta för att vi försovit oss och missat julkalendern. Nej, nu kan vi titta på den exakt när vi vill. Allting går att ordna på datorn via internet. Så bra för alla småbarnsföräldrar. De behöver inte stiga upp extra tidigt för att ge barnen en kvart framför TV:n. Istället kan de enkelt sätta en padda i deras händer, i bilen påväg till dagis. Kanske tycker inte barnen om årets julkalender. Inga problem! Det finns fler att välja på. Det är inte bara SVT som sänder en julkalender längre, det finns andra kanaler och streaming-tjänster som har sina egna julkalendrar. Det är bara att välja och vraka för barnen.

Kalla mig nostalgisk eller gammalmodig, men jag tror att tidsandan har sprungit fort, hunnit långt före och tagit av på fel avfart, dit julstämningen aldrig kommer hitta. Framtidens nymodigheter i all ära, men när allt ska gå fort fort så tappas annat viktigt bort; så som den fridfulla stunden framför julkalendern med andventsljus som brinner ner till fem fast än det bara är den 2:a december.

 

moa

Moa Tärneskog

Share Button

About Moa Tarneskog

Journaliststudent på Kaggeholms Folkhögskola, med författardrömmar. 24 år, från Örebro.