Home / Recensioner / Recension: Julstämning i överflöd i årets julkalender ”Selmas saga”
Efraim Von Trippelhatt (Johan Ulveson) och Selma (Ester Vuori) i "Selmas saga" Foto: Ulrika Malm /SVT

Recension: Julstämning i överflöd i årets julkalender ”Selmas saga”

Det är den första december och första avsnittet av årets julkalender är här. En efterlängtad tidpunkt för många, såväl barn som vuxna, men också en ofta omdebatterad företeelse. Enytts Alexander Månsson har sett det första avsnittet av ”Selmas saga”.

Redan i öppningsscenen av ”Selmas saga” översvämmas vi av julstämning. Rummet är trångt, gammaldags och nästan allt går i rött. Det flyter dessutom snyggt ihop med det stämningsfulla introt bestående av bilder på levande ljus, kartor och ett mystiskt halssmycke. Redan tidigt etableras också Jultomten som en viktig figur. När vi möter huvudpersonen Selma, spelad av Ester Vuori, sitter hon och gör en tomte av ett vedträ och när hennes morfar (Björn Gustafsson) ser den börjar han berätta om ett eget möte med en tomte. Han blir dock snabbt avbruten av Selma som stolt proklamerar att hon minsann inte tror på sagor längre – hon har ju blivit åtta.

En expedition för att hitta Jultomten

När vi sedan får möta Selmas föräldrar etableras det snabbt att familjen är fattig. Vid middagsbordet framkommer också att hyran på det lilla huset har höjts och att familjen inte längre kan bo kvar. Upprörd rusar Selma iväg men hamnar i ett rejält oväder. Hon söker skydd i ett hus där det visar sig att Vetenskapsakademin har möte. In träder sedan Efraim Von Trippelhatt (Johan Ulveson), en vetenskapsman med, just det, tre hattar. Han håller ett anförande om en expedition han vill företa men avfärdas kraftfullt av Akademin. Von Trippelhatt hävdar nämligen att han vet var Jultomten finns och att han är något mer än vad vi tror, ett väsen som ska balansera gott och ont och ska kunna uppfylla önskningar. Perfekt för Selma alltså, som följer efter den galne(?) vetenskapsmannen och berättar att hon måste få träffa Tomten.

SVT har tagit till sig av kritiken

En av de vanligaste punkterna i den kritik som ofta drabbar julkalendern är julkänslan. Är det inte nog med snö och julrekvisita brukar kritiken inte låta vänta på sig. Förra årets julkalender, ”Tusen år till julafton”, fick också främst kritik för att vara alltför fokuserad på fakta och det sades att barn nog inte vill ha en historielektion när de kommer hem från skolan.

Allt från titeln till den sista bildrutan visar att SVT tagit till sig av kritiken mot förra årets kalender – i år ska barnen få en julig saga och inte en historielektion. Att tillsynes stryka tittarna medhårs kan nog ha sina för- och nackdelar men jag kan tycka att man tar det hela något steg för långt. Det känns som om varenda bild ska kännas julig, i klassisk Charles Dickens-stil, och till en början står det en upp i halsen – till och med morfadern med sin luva och skägg ser ju ut som en tomte.

En lovande början

Den känslan avtar dock när vi lämnar huset och jag dras istället in i vad som faktiskt verkar som en spännande, om än lite klyschig, historia. Scenografin är också, trots nyss nämnda överdrifter, en fullträff. Det hela ser påkostat och överlag riktigt snyggt ut.

Ärligt talat är ju också alla dessa synpunkter grundade i en vuxen föreställningsvärld. Hade jag varit barn hade jag med all sannolikhet varit rejält exalterad över ”Selmas saga” och hur mycket vi än vill inbilla oss något annat så är det ju just för barnen som julkalendern finns till.

alexander

 

 

 

 

 

Alexander Månsson

Share Button

About Alexander Månsson

Journaliststudent, Kaggeholms folkhögskola
Mail: alexander.mansson1@gmail.com