Home / Krönikor / Mys på MOS

Mys på MOS

Februari är här och livslusten lyser med sin frånvaro. Blekfeta och inspirationslösa krigar det svenska folket sig genom vardagen, där kreativiteten gällande både jobb och fritid lyser med sin frånvaro. Trots långkalsonger blåser vinden raka vägen in i benmärgen. Händerna är nariga och isfläckarna på trottoaren lurar lite varstans, redo att orsaka sprickor i både handleder och svanskotor.

Valmöjligheterna när det kommer till att spendera sin tid på ett varmt och ofarligt sätt är inte oändliga i vintersverige, men något som kan passa den som spenderar dagarna med att byta blöjor på ett spädbarn kan vara det spännande konceptet barnvagnsbio.

Filmstaden i Mall of Scandinavia arrangerar dagligen filmvisningar där det är accepterat att ta med små barn. Upplägget är som ett vanligt biobesök, fast under lite mildare omständigheter. Det är endast tre mammor med bebisar som sitter ner på raden längst fram när Filmstadens representant kommer in för att förklara hur visningen kommer att gå till. Salongen kommer vara lätt upplyst, volymen något lägre än vanligt och hon kommer komma tillbaka någon gång i halvlek för att se om det finns ett behov av en paus, då man gärna får nyttja microvågsugnen och skötbordet som är placerade precis utanför salongen.

Filmen som visas är Catwalk – Från Glada Hudik till New York. Det är en biodokumentär regisserad av Johan Skog, vilken följer Glada Hudikteaterns grundare Pär Johansson i hans resa för att skapa en modevisning där modellerna alla har någon form av funktionsnedsättning. Idén för dokumentären kom när en av de blivande modellerna, Emma Örtlund, skrev ett brev till Pär och ber honom att uppfylla hennes dröm om att visa kläder på scen.

Här någonstans glider ännu ett gäng med mammor och barn in i salongen, men tack vare att det inte är nedsläckt har de inga problem med att hitta lämpliga platser. Plötsligt tar ett av barnen en skrikande ton vilket får några andra jämngamla att stämma in i en annan tonart, och tillsammans bildar de en liten skrikandes bebiskör. Ingen irritation bryter dock ut, för det får man räkna med som besökare på barnvagnsbio.

Filmen rullar vidare och Pär och modellerna är uppe i Åre och åker hundspann för att överkomma sina rädslor. Åter på plats i industrikokalen i Stockholm övar gänget koreografi, gör moodboards om smak och stil och lagar spagetti och köttfärssås till tonerna av ABBA.

Dokumentären går stundtals ganska långsamt fram, och när Filmstaden-tjejen kommer in för att utropa paus och bjuda på choklad är det ingen som verkar vidare berörd av vad som har hänt på skärmen. Men det är som att något händer under rasten, krafter samlas och när filmen startar igen visar alla, oavsett ålder, ett helt annat fokus för vad som händer. Modellerna får prova kläderna som designern Frida Jonsvens har specialgjort efter deras önskemål. Scenen är väldigt emotionell, modellerna gråter av lycka, Frida gråter av lycka och runt om i salongen torkar folk sina tårar.

Det tar ett tag att komma nära huvudpersonerna, men när eftertexterna väl rullar känns det omöjligt att släppa taget om dem.

Share Button

About Julia Stigborg